För många människor är Facebook nästan viktigare än livet självt.
Se det här fantastiska klippet från ett romantiskt bröllop: http://www.youtube.com/watch?v=VSkT5XykJzo
onsdag 9 december 2009
måndag 7 december 2009
Papper är historia - och vi skiter i historia
Det är verkligen ingen nyhet att papper varit ute rätt länge. Men nu är det verkligen ute. Tvärdött. Noll betydelse.
Idag var jag på PR-byrån för att jobba lite, alltid lika kul. Vi hade en genomgång av ett nytt mät- och analysverktyg som kan hjälpa oss att hålla koll på vad som skrivs om våra kunder, hur det skrivs och hur mycket det skrivs, vad som får spridning och vad som är relevant.
Kul, bra och effektivt. Kan verkligen göra så att vi kan lägga mer tid på att faktiskt analysera datan istället för att gräva fram den från olika håll.
Mät- och analysinstrument har givetvis funnits länge - nej vi är inte helt bakom flötet, men här kom ett stort program som löser det mesta av våra bekymmer som PR-konsulter och som kan leda till mycket effektivare och bättre rådgivning.
Det som jag då började filosofera kring var den totalt stenhårda dissningen av papper. Det var inte ens något de bekymrade sig om att ta upp, att allt som bara finns på papper, tyvärr inte kan tas med i analyserna.
Med andra ord. Det som finns på papper spelar ingen roll. Papper återvinns, papper förbränns och papper förstörs. Ettor och nollor förblir. Skapar digitala avtryck som PR konsulter och andra kan söka efter, analysera jämföra och väga.
Arkiv är historia. Alltså verkligen historia. Inte bara att historien finns där. Vi bryr oss inte lägre om den. Inte viktig. Vi söker nämligen för det mesta i realtid. Det är det som gäller. NU. Inte igår. NU. Inte gårdagens nyheter som blir trycksvärta 24 timmar efter att nyheten kommit ut. Vill vi ha det NU.
Att de största byråerna som jobbar med kriskommunikation tjänar storkovan just nu är ingen slump. Aldrig har det varit så lätt för ett företag att hamna i kris. Aldrig har det gått så snabbt att sänka aktievärden och aldrig har så många röster kommit till tals. Det är klart att demokratiseringen den riktiga demokratiseringen får direktörerna att sätta silverskeden i halsen och darra nervöst.
Ett klipp på youtube, ett blogginlägg och så tjofs. Iväg och spridningen är igång. Den första timmen är den viktigaste. Tid är pengar, tid är rykten tid är kontroll tid är allt. Allt går snabbt. Med våra realtidsverktyg kan vi se exakt var, när och hur löpelden sprider sig. Vi kan få den inom kontroll vi kan hantera den, förhoppningsvis.
Askan svalnar snabbt. Vem minns grisskandalen? Ja, nu var det väl visserligen en hel vecka sedan men medierna är redan fyllda av kött- och skinkannonser som misskötta grisar aldrig funnits. Fast de finns, och det var bara en vecka sedan hela köttindustrin var i kris.
Kriserna går snabbare. Men såren läks också snabbare. För nu är nästa kris redan här. Då glömmer vi. Allt läggs till handlingarna. För just nu just idag toppar de inte trend-listorna. Det snackas inte längre om det.
Arkivet spelar ingen roll. Vad som har hänt är förträngt. Det gäller att vara snabb, det gäller att vara först, och det gäller att veta vad som händer NU NU NU. Realtidskommunikation bygger liksom på det. Att vi delar våra liv i realtid.
Finns du bara i pappersformat så är du inte sökbar, inte anträffbar. Du förtvinar snart till ny pappersmassa och inget avtryck har du lämnat kvar. Det gäller att sätta ett avtryck i form av ettor och nollor. Hur ser ditt avtryck ut?
Idag var jag på PR-byrån för att jobba lite, alltid lika kul. Vi hade en genomgång av ett nytt mät- och analysverktyg som kan hjälpa oss att hålla koll på vad som skrivs om våra kunder, hur det skrivs och hur mycket det skrivs, vad som får spridning och vad som är relevant.
Kul, bra och effektivt. Kan verkligen göra så att vi kan lägga mer tid på att faktiskt analysera datan istället för att gräva fram den från olika håll.
Mät- och analysinstrument har givetvis funnits länge - nej vi är inte helt bakom flötet, men här kom ett stort program som löser det mesta av våra bekymmer som PR-konsulter och som kan leda till mycket effektivare och bättre rådgivning.
Det som jag då började filosofera kring var den totalt stenhårda dissningen av papper. Det var inte ens något de bekymrade sig om att ta upp, att allt som bara finns på papper, tyvärr inte kan tas med i analyserna.
Med andra ord. Det som finns på papper spelar ingen roll. Papper återvinns, papper förbränns och papper förstörs. Ettor och nollor förblir. Skapar digitala avtryck som PR konsulter och andra kan söka efter, analysera jämföra och väga.
Arkiv är historia. Alltså verkligen historia. Inte bara att historien finns där. Vi bryr oss inte lägre om den. Inte viktig. Vi söker nämligen för det mesta i realtid. Det är det som gäller. NU. Inte igår. NU. Inte gårdagens nyheter som blir trycksvärta 24 timmar efter att nyheten kommit ut. Vill vi ha det NU.
Att de största byråerna som jobbar med kriskommunikation tjänar storkovan just nu är ingen slump. Aldrig har det varit så lätt för ett företag att hamna i kris. Aldrig har det gått så snabbt att sänka aktievärden och aldrig har så många röster kommit till tals. Det är klart att demokratiseringen den riktiga demokratiseringen får direktörerna att sätta silverskeden i halsen och darra nervöst.
Ett klipp på youtube, ett blogginlägg och så tjofs. Iväg och spridningen är igång. Den första timmen är den viktigaste. Tid är pengar, tid är rykten tid är kontroll tid är allt. Allt går snabbt. Med våra realtidsverktyg kan vi se exakt var, när och hur löpelden sprider sig. Vi kan få den inom kontroll vi kan hantera den, förhoppningsvis.
Askan svalnar snabbt. Vem minns grisskandalen? Ja, nu var det väl visserligen en hel vecka sedan men medierna är redan fyllda av kött- och skinkannonser som misskötta grisar aldrig funnits. Fast de finns, och det var bara en vecka sedan hela köttindustrin var i kris.
Kriserna går snabbare. Men såren läks också snabbare. För nu är nästa kris redan här. Då glömmer vi. Allt läggs till handlingarna. För just nu just idag toppar de inte trend-listorna. Det snackas inte längre om det.
Arkivet spelar ingen roll. Vad som har hänt är förträngt. Det gäller att vara snabb, det gäller att vara först, och det gäller att veta vad som händer NU NU NU. Realtidskommunikation bygger liksom på det. Att vi delar våra liv i realtid.
Finns du bara i pappersformat så är du inte sökbar, inte anträffbar. Du förtvinar snart till ny pappersmassa och inget avtryck har du lämnat kvar. Det gäller att sätta ett avtryck i form av ettor och nollor. Hur ser ditt avtryck ut?
söndag 29 november 2009
Pepparkaka i taxin
Taxichauffören bjöd på hembakade pepparkakor i taxin. Och berättade att det var ett tyskt recept.
Härligt Asarums Taxi, det är så man ger en liten guldkant i tillvaron till sina medmänniskor. Jag blev glad. En mysig helg hemma, i Karlshamn, avslutades på ett mysigt sätt.
Jag kan ibland bli trött på Stockholm. Stockholm är raka motsatsen till mysigt. Visst stan har kanske sina fördelar, men allt är så förbaskat opersonligt. Man är ju osynlig här.
I bokhandeln i Karlshamn går handlaren runt bland böckerna, länge och berättar och tipsar, berättar om handlingen, om författaren och historien bakom boken. I Stockholm säger de; var det bra så?
Fick en mysig känsla när jag var hemma. Kände att jag var mer människa och inte bara maskin som ser upp för dörrar som stängs.
En timme spenderar jag i genomsnitt i en trång tunnelbanevagn. Varje dag. det får mig att fundera på vart jag egentligen vill bo.
Men det är väl ingenting man planerar, det bara blir.
Härligt Asarums Taxi, det är så man ger en liten guldkant i tillvaron till sina medmänniskor. Jag blev glad. En mysig helg hemma, i Karlshamn, avslutades på ett mysigt sätt.
Jag kan ibland bli trött på Stockholm. Stockholm är raka motsatsen till mysigt. Visst stan har kanske sina fördelar, men allt är så förbaskat opersonligt. Man är ju osynlig här.
I bokhandeln i Karlshamn går handlaren runt bland böckerna, länge och berättar och tipsar, berättar om handlingen, om författaren och historien bakom boken. I Stockholm säger de; var det bra så?
Fick en mysig känsla när jag var hemma. Kände att jag var mer människa och inte bara maskin som ser upp för dörrar som stängs.
En timme spenderar jag i genomsnitt i en trång tunnelbanevagn. Varje dag. det får mig att fundera på vart jag egentligen vill bo.
Men det är väl ingenting man planerar, det bara blir.
tisdag 24 november 2009
Askungar och fotoinflation
Idag damp boken ner i min brevlåda, Askungar av Kristina Ohlsson. Jag är pepp. Det ska bli spännande att läsa den och verkligen spännande att ta del av andras tankar, perspektiv och åsikter om den.
Mitt första intryck av boken är att jag tycker den är fin. Inte cool, häftigt, vacker eller så, utan fin. Omslaget alltså.
Idag kom jag också över Micael Dahléns blogg, Nextopia, vet inte varför jag inte varit inne där förut faktiskt. Han är ju ändå professor på min skola och man kan ju tycka att jag borde läst bloggen tidigare. Nu ska jag i alla fall börja göra det, och jag länkar till den här på min sida så att ni också kan göra det.
Vad Nextopia handlar om får ni läsa hos och av honom, i kort är det att vi konsumerar allt snabbare ibland redan innan vi faktiskt rent fysiskt konsumerar det. I hans senaste bloggpost tar han ett exempel som jag tidigare illustrerat i mitt inlägg om Hyperrealitet, konserterna. Vi röjer inte längre, vi är fullt upptagna med att filma och spela in på våra mobiler. Fullt upptagna med att skapa en bild av världen i stället för att leva den.
Och detta fenomen ser jag överallt. Hela tiden. Inte minst på fester. När det för en gångs skull är en fest utan 15 olika kameror är det befriande. Allt som oftast är det ett par ihärdiga fotografer som dokumenterar allt man gör för att sedan publicera på facebook eller liknande. Vad hände med att bara röja hejdlöst och leva i nuet? Det är klart som korvspad att festerna blir en gnutta tråkigare om alla vet att de är taggade på måndag.
Jag såg en fantastiskt komisk bild som jag tyckte illustrerade just detta fenomen i en kompis kompis fotoalbum på fb. Men jag kände att jag inte kunde publicera den här, så jag beskriver i ord (det är väl ändå bättre?). OK. Det är ett festalbum, som vilket som helst. Som vanligt alldeles för många suddiga bilder som inte borde vara där, inte borde publiceras, men som personen i fråga ändå väljer att visa för hela världen. Det handlar inte om att bilderna nödvändigtvis är pinsamma eller så, nej, mer att de är suddiga och dåliga och inte har något som helst gemensamt med termen en bra bild.
En av bilderna är på en tjej och hennes vän (av makeupen och uttrycket att döma ser det ut att vara hyfsat sent på kvällen). De sitter på en stol. Med ena handen håller hon upp en digitalkamera. Och så fotar hon sig själv och sin vän. Och de ler stort rätt in i tjejens kamera. Detta är alltså fångat av en tredje person som fotar tjejen som fotar sig själv och sin kompis. Årets fb-bild enligt min mening. Med motiveringen: En bild som så klockrent fångar den tid vi lever i. Där bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten själv.
Nej, jag röstar för FFF, FotoFria Fester.
Uppdaterad, med lite perspektiv på detta inlägg vill jag göra följande två tillägg: 1) de riktigt coola skiter i att de taggas och festar på ändå, med devisen syns man inte så finns man inte. 2) om alla slutar tagga och lägga upp foton får jag ett tråkigare liv när jag inte längre kan spana in folks liv i fotoformat, inom alla (iaf mig) bor en stalker.
Mitt första intryck av boken är att jag tycker den är fin. Inte cool, häftigt, vacker eller så, utan fin. Omslaget alltså.
Idag kom jag också över Micael Dahléns blogg, Nextopia, vet inte varför jag inte varit inne där förut faktiskt. Han är ju ändå professor på min skola och man kan ju tycka att jag borde läst bloggen tidigare. Nu ska jag i alla fall börja göra det, och jag länkar till den här på min sida så att ni också kan göra det.
Vad Nextopia handlar om får ni läsa hos och av honom, i kort är det att vi konsumerar allt snabbare ibland redan innan vi faktiskt rent fysiskt konsumerar det. I hans senaste bloggpost tar han ett exempel som jag tidigare illustrerat i mitt inlägg om Hyperrealitet, konserterna. Vi röjer inte längre, vi är fullt upptagna med att filma och spela in på våra mobiler. Fullt upptagna med att skapa en bild av världen i stället för att leva den.
Och detta fenomen ser jag överallt. Hela tiden. Inte minst på fester. När det för en gångs skull är en fest utan 15 olika kameror är det befriande. Allt som oftast är det ett par ihärdiga fotografer som dokumenterar allt man gör för att sedan publicera på facebook eller liknande. Vad hände med att bara röja hejdlöst och leva i nuet? Det är klart som korvspad att festerna blir en gnutta tråkigare om alla vet att de är taggade på måndag.
Jag såg en fantastiskt komisk bild som jag tyckte illustrerade just detta fenomen i en kompis kompis fotoalbum på fb. Men jag kände att jag inte kunde publicera den här, så jag beskriver i ord (det är väl ändå bättre?). OK. Det är ett festalbum, som vilket som helst. Som vanligt alldeles för många suddiga bilder som inte borde vara där, inte borde publiceras, men som personen i fråga ändå väljer att visa för hela världen. Det handlar inte om att bilderna nödvändigtvis är pinsamma eller så, nej, mer att de är suddiga och dåliga och inte har något som helst gemensamt med termen en bra bild.
En av bilderna är på en tjej och hennes vän (av makeupen och uttrycket att döma ser det ut att vara hyfsat sent på kvällen). De sitter på en stol. Med ena handen håller hon upp en digitalkamera. Och så fotar hon sig själv och sin vän. Och de ler stort rätt in i tjejens kamera. Detta är alltså fångat av en tredje person som fotar tjejen som fotar sig själv och sin kompis. Årets fb-bild enligt min mening. Med motiveringen: En bild som så klockrent fångar den tid vi lever i. Där bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten själv.
Nej, jag röstar för FFF, FotoFria Fester.
Uppdaterad, med lite perspektiv på detta inlägg vill jag göra följande två tillägg: 1) de riktigt coola skiter i att de taggas och festar på ändå, med devisen syns man inte så finns man inte. 2) om alla slutar tagga och lägga upp foton får jag ett tråkigare liv när jag inte längre kan spana in folks liv i fotoformat, inom alla (iaf mig) bor en stalker.
torsdag 19 november 2009
Märkligt Möte
Var påväg till skolan idag. Lite stressad och en gnutta nervös inför en stor presentation om ett projekt vi jobbat med en längre tid. (Projektet har varit att undersöka ett specifikt varumärke, vad människor associerar med det och utifrån consumer insights utveckla en bra brand extension.)
Sitter på tunnelbanan och repeterar presentationen i huvudet när två män runt 60 frågar om de får slå sig ner. De ser rätt ordnade ut men luktar alkohol (kl var 12.00). En av dem, han som pratade (hsp) frågar om jag och tjejen mittemot känner varandra. Vi skakade båda på huvudet. Hsp undrar varför? Varför pratar ni inte med varandra? Varför lär ni inte känna varandra? Vi hade väl inga bra svar. Vi pratar med hsp och hans vän en stund, om fiske, om klotter, och om var vi ska hoppa av. Vi pratat lite ålder. Han trodde både jag och tjejen mittemot var födda på 90-talet (hur ska jag tolka det??). Hon går i 1an på gymnasiet, jag betydligt äldre. Hsp påstod att han kunde se rynkor i min panna och att jag verkade grubbla för mycket.
Ungefär i höjd med gamla stan, efter rätt mycket tjat om att lära känna varandra, så föreslår hsp att jag och tjejen mittemot ska ta en fika ihop, för att lära känna varandra. Hsp och hans vän, pratar rätt högt, folk har ju en tendens att göra det när de druckit och andra i vagnen börjar vända sig om och nyfiket följa vårt samtal. Då tar hsp fram en femtiolapp och stoppar den i min hand. Jag försökte protestera att jag ju inte bara kunde ta pengar av honom, men han insisterade.
Så sa han det igen, ta den här femtiolappen, gå och ta en kaffe ihop och byt nummer, lär känna varandra.
Vid T-centralen hoppade hsp och hans vän av. Jag och tjejen mittemot tittade på varandra och fortsatte försiktigt prata. Hon skulle av vid Odenplan, jag vid Rådmansgatan. Jag var lite sen, men tänkte va tusan en kaffe hinner jag väl med. Hon hade lite tid över. Så, vi hoppade av båda två på Rådmansgatan. Gick in på 7 eleven, fortsatte prata och köpte oss en varsin stor latte. Vi pratade vidare ett tag. Hon heter Tutti, bor i Bagarmossen och har nyligen börjat gymnasiet, pluggar natur. Sen var jag tvungen att rusa för att förbereda min presentation i skolan....
Innan vi skildes åt bytte vi nummer. Vem vet vi kanske ses igen, eller inte. Det var ett rätt märkligt möte, men kul.
Sitter på tunnelbanan och repeterar presentationen i huvudet när två män runt 60 frågar om de får slå sig ner. De ser rätt ordnade ut men luktar alkohol (kl var 12.00). En av dem, han som pratade (hsp) frågar om jag och tjejen mittemot känner varandra. Vi skakade båda på huvudet. Hsp undrar varför? Varför pratar ni inte med varandra? Varför lär ni inte känna varandra? Vi hade väl inga bra svar. Vi pratar med hsp och hans vän en stund, om fiske, om klotter, och om var vi ska hoppa av. Vi pratat lite ålder. Han trodde både jag och tjejen mittemot var födda på 90-talet (hur ska jag tolka det??). Hon går i 1an på gymnasiet, jag betydligt äldre. Hsp påstod att han kunde se rynkor i min panna och att jag verkade grubbla för mycket.
Ungefär i höjd med gamla stan, efter rätt mycket tjat om att lära känna varandra, så föreslår hsp att jag och tjejen mittemot ska ta en fika ihop, för att lära känna varandra. Hsp och hans vän, pratar rätt högt, folk har ju en tendens att göra det när de druckit och andra i vagnen börjar vända sig om och nyfiket följa vårt samtal. Då tar hsp fram en femtiolapp och stoppar den i min hand. Jag försökte protestera att jag ju inte bara kunde ta pengar av honom, men han insisterade.
Så sa han det igen, ta den här femtiolappen, gå och ta en kaffe ihop och byt nummer, lär känna varandra.
Vid T-centralen hoppade hsp och hans vän av. Jag och tjejen mittemot tittade på varandra och fortsatte försiktigt prata. Hon skulle av vid Odenplan, jag vid Rådmansgatan. Jag var lite sen, men tänkte va tusan en kaffe hinner jag väl med. Hon hade lite tid över. Så, vi hoppade av båda två på Rådmansgatan. Gick in på 7 eleven, fortsatte prata och köpte oss en varsin stor latte. Vi pratade vidare ett tag. Hon heter Tutti, bor i Bagarmossen och har nyligen börjat gymnasiet, pluggar natur. Sen var jag tvungen att rusa för att förbereda min presentation i skolan....
Innan vi skildes åt bytte vi nummer. Vem vet vi kanske ses igen, eller inte. Det var ett rätt märkligt möte, men kul.
Första bokcirkeln på Google Wave
Jag misstänker att snart, snart dimper en bok ner i brevlådan hemma hos mig, Askungar av Kristina Ohlsson. Petra Jankov har tagit initiativ till den första bokcirkeln på Google Wave och hon har också varit i kontakt med olika förlag för att få böcker sponsrade till oss. Hos det första förlaget stötte hon dock på patrull, de ville ha tydlig besöksstatistik och tyckte att 23 böcker var på tok för många. Det var Albert Bonnier förlag.
Med Piratförlaget gick det bättre, de var verkligen positiva och just Askungar ges ut av deras förlag. (Vi bytte faktiskt bok när inte Bonnier vill vara med).
Det är ganska lätt att se framför sig hur mycket positiv PR Piratförlaget kan generera av det här. Sveriges första bokcirkel på Google Wave, tror ändå en hel del kan vara intresserade. Dessutom är ju i stort sett alla som deltar i vågen själva bloggare vilket gör att det kommer skrivas om det.
Jag ser verkligen fram emot att först och främst läsa, men sedan diskutera och framförallt få höra andras perspektiv och tankar. Dessutom kommer vi verkligen testa wave, ett litet extra plus i kanten. Men jag måste erkänna att jag är lite nervös.
Jag menar, helt ärligt. Jag har aldrig tidigare varit med i någon bokcirkel och skulle nog inte vara det heller, om det inte var för sättet den här genomförs på. Inga bestämda tider och platser där vi ska träffas. Var och en skriver och diskuterar när det passar och hemifrån. Men inte desto mindre så älskar jag att läsa och diskutera. Det är bara att formatet inte passat mig och saken som sådan inte lockat mig. Jag kanske gör bort mig totalt (det finns många erfarna bokslukare). Men vad gör det, jag har i alla fall provat! Och man kommer ju ingenstans här i livet om man bara gör saker man redan kan, eller hur.
Det här hade faktiskt inte hänt om jag inte hade spenderat många timmar vid datorn och kommunicerat med olika människor. Jag fick tipset via Twitter och hakade på snabbt. Jag kan tycka att det rätt ofta hörs olika halleluja-körer från internetfantaster och sociala medier fan. Men jag är ju ett av dem och tycker det är smått fantastiskt att få komma i kontakt med okända människor med liknande intressen. Att vara social har alltid varit ett mänskligt behov, och nu har vi möjligheten att vara sociala på olika sätt och framförallt med människor som vi aldrig hade träffat annars.
Så nu kastar jag mig in i en ny värld och så ser vi väl var jag landar. Min resa kan ni ju givetvis följa här...
Med Piratförlaget gick det bättre, de var verkligen positiva och just Askungar ges ut av deras förlag. (Vi bytte faktiskt bok när inte Bonnier vill vara med).
Det är ganska lätt att se framför sig hur mycket positiv PR Piratförlaget kan generera av det här. Sveriges första bokcirkel på Google Wave, tror ändå en hel del kan vara intresserade. Dessutom är ju i stort sett alla som deltar i vågen själva bloggare vilket gör att det kommer skrivas om det.
Jag ser verkligen fram emot att först och främst läsa, men sedan diskutera och framförallt få höra andras perspektiv och tankar. Dessutom kommer vi verkligen testa wave, ett litet extra plus i kanten. Men jag måste erkänna att jag är lite nervös.
Jag menar, helt ärligt. Jag har aldrig tidigare varit med i någon bokcirkel och skulle nog inte vara det heller, om det inte var för sättet den här genomförs på. Inga bestämda tider och platser där vi ska träffas. Var och en skriver och diskuterar när det passar och hemifrån. Men inte desto mindre så älskar jag att läsa och diskutera. Det är bara att formatet inte passat mig och saken som sådan inte lockat mig. Jag kanske gör bort mig totalt (det finns många erfarna bokslukare). Men vad gör det, jag har i alla fall provat! Och man kommer ju ingenstans här i livet om man bara gör saker man redan kan, eller hur.
Det här hade faktiskt inte hänt om jag inte hade spenderat många timmar vid datorn och kommunicerat med olika människor. Jag fick tipset via Twitter och hakade på snabbt. Jag kan tycka att det rätt ofta hörs olika halleluja-körer från internetfantaster och sociala medier fan. Men jag är ju ett av dem och tycker det är smått fantastiskt att få komma i kontakt med okända människor med liknande intressen. Att vara social har alltid varit ett mänskligt behov, och nu har vi möjligheten att vara sociala på olika sätt och framförallt med människor som vi aldrig hade träffat annars.
Så nu kastar jag mig in i en ny värld och så ser vi väl var jag landar. Min resa kan ni ju givetvis följa här...
tisdag 17 november 2009
Raggar företag
Jobbar, driver eller känner du till ett företag som kan behöva lite hjälp på säljsidan?
Fram till mitten av december ska vi driva ett projekt i skolan (masterutbildning på Handels) som fokuserar på hur organisationer eller företag organiserar sin marknadsföring och försäljning. Uppgiften är att hitta ett företag och finna en lösning på ett organisatoriskt problem, det kan ha anknytning till motivering av försäljningsteam, säljutbildning, ledning av säljteam, kundansvar, mätning etc. Kort och gott ska det beröra integrationen mellan marknad- och säljavdelningen och resten av företaget och/eller externa relationer.
Att lösa själva uppgiften ser jag mest fram emot, det kommer troligtvis bli både kul och spännande. Utmaningen just nu ligger i att hitta ett företag att jobba med. Det enda som krävs av företaget är att vi får göra ett par intervjuer och sedan gör vi resten. Ni får en rapport på våra förslag på lösningar, och det bästa av allt: Det är gratis ;)
Därför tar jag väldigt gärna emot tips, antingen skriver ni en kommentar till mig här, eller mejlar ni mej på förnamn.efternamn (a) gmail.com
Och stort tack för hjälpen på förhand!!
Fram till mitten av december ska vi driva ett projekt i skolan (masterutbildning på Handels) som fokuserar på hur organisationer eller företag organiserar sin marknadsföring och försäljning. Uppgiften är att hitta ett företag och finna en lösning på ett organisatoriskt problem, det kan ha anknytning till motivering av försäljningsteam, säljutbildning, ledning av säljteam, kundansvar, mätning etc. Kort och gott ska det beröra integrationen mellan marknad- och säljavdelningen och resten av företaget och/eller externa relationer.
Att lösa själva uppgiften ser jag mest fram emot, det kommer troligtvis bli både kul och spännande. Utmaningen just nu ligger i att hitta ett företag att jobba med. Det enda som krävs av företaget är att vi får göra ett par intervjuer och sedan gör vi resten. Ni får en rapport på våra förslag på lösningar, och det bästa av allt: Det är gratis ;)
Därför tar jag väldigt gärna emot tips, antingen skriver ni en kommentar till mig här, eller mejlar ni mej på förnamn.efternamn (a) gmail.com
Och stort tack för hjälpen på förhand!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
ShareThis
Inlägg
